|
Blåmusslor som miljöförbättrare
Musselodling som en miljöåtgärd har direkt att göra med musslans biologi och dess roll i ekosystemet. Den filtrerar stora mängder vatten och livnär sig på växtplanktonen som finns i vattnet. I den situation som råder med övergödning av våra kustvatten, vilket i hög grad gäller även västkusten, orsakar detta en hög, alltför hög, planktonproduktion. Eftersom musslorna livnär sig på växtplankton gynnas de av den rådande situationen. Näringsämnen såsom fosfor (P) och kväve (N) upptas via planktonen i musslorna. När musslorna skördas och förs iland för man samtidigt iland en del av det överskott på näringsämnen som läckt ut i havet. Grovt sett kan man räkna med att mängden kväve utgör 1% av musslans vikt. Mängden fosfor är ca 1/15 -del av detta. Om man odlar och skördar 1000 ton musslor har man samtidigt fört bort 10 ton kväve och 650 kg fosfor ur havsmiljön.
Samhället lägger ner mycket stora resurser på att rena vårt avloppsvatten i reningsverk. Härigenom reducerar man den mängd näring väsentligt, dvs i huvudsak kväve och fosfor, som annars hade släppts ut i havsvattnet. Problemet är dock att det mesta av näringen, ca 80%, inte kommer från reningsverken utan är så kallade diffusa utsläpp. Dessa sipprar ut i havet via bäckar, åar och floder. Här saknar samhället idag metoder för att begränsa dessa utsläpp. Försök görs med våtmarker och nya strategier vad gäller jordbruksmark men resultaten är otillräckliga. För att få bukt med övergödningen behövs dock alla tänkbara metoder, som därigenom kompletterar varandra. Finessen med musselodling är att det inte är en passiv åtgärd som bara kostar pengar utan produktionen ger en efterfrågad havsprodukt och därigenom kan man kombinera miljönyttan med kommersiell verksamhet. Genom att ersätta odlarna för den miljönytta som görs samtidigt med att matmusslor produceras, kan samhället få ett styrmedel för att stimulera produktionen och därigenom öka miljönyttan. En viss odlingsverksamhet pågår redan nu utan att odlarna får någon miljöpeng, men den är helt otillräcklig för att få någon större effekt på kustvattenmiljön. Ersättningen blir kompensation för miljönyttan men samtidigt ökar kraven på odlaren och kostnaderna för verksamheten ökar genom att den mängd näring som tas upp på detta sätt måste beräknas efter provtagning och analys.
Metoden har provats för första gången någonsin i Lysekil, där kommunen hade krav på sig att införa kväverening i sitt stora reningsverk, Långeviksverket. Kommunen ansökte 2003 om att få tillstånd för att med hjälp av kompensationsodling av blåmusslor bortföra samma mängd kväve som tillfördes havsmiljön via reningsverket. Efter en omfattande beslutsprocess gav länsstyrelsen Lysekils kommun tillstånd att prova metoden med vissa förbehåll och krav. Provet löper till 2010 och skall därefter utvärderas innan metoden kan godkännas. Kommunen i sin tur upphandlade tjänsten, dvs själva odlingsdelen av en entreprenör. Denne skall odla 3 500 ton blåmusslor per år inom ett område beläget mellan 1 och 40 km från reningsverkets utsläppspunkt. Tanken är att näringsämnena skall hinna upptas av plankton, som i sin tur utgör föda för musslorna. Avtalet mellan kommunen och entreprenören innebär att hela mängden kväve som reningsverket släpper ut skall tas upp. Det är betydligt bättre än om reningen skulle ha gjorts i reningsverket, där kravet är 70% rening. Den ekonomiska uppgörelsen för ekotjänsten, som entreprenören åtagit sig har godkänts av båda parter.
|
