Bakgrund
För att förstå sammanhangen måste man titta på blåmusslans biologi. Musslor är så kallade filtrerare. De suger helt enkelt in omgivande havsvatten, som sedan får passera ett filter innan det skickas ut igen. En medelstor mussla pumpar ungefär 4 liter vatten per timme och alla små mikroskopiska växtplankton i vattnet filtreras och används som föda. Det låter inte så mycket, men om man har en odlingsenhet med 150 ton musslor, så filtrerar dom ca 18 000 m3 vatten varje timma eller över 430 tusen kubikmeter per dygn. Det är ganska mycket vatten. Ett normalt hushåll använder ungefär en halv kubikmeter vatten per dygn. Musslornas filtrering i en odlingsenhet motsvarar alltså vattenanvändningen i ca 850 tusen hushåll eller hela Stockholms befolkning.
Idag anser man att speciellt den kustnära havsmiljön är i obalans på grund av att det släpps ut för mycket växtnäring till havet från all mänsklig aktivitet på land. Denna växtnäring kommer från skogs- och jordbruk, vissa industrier och också från reningsverken, som inte lyckas ta hand om allt som kommer dit. Den kommer också via atmosfären från all förbränning av fossila bränslen som sker, inte minst från bilismen. Allt detta bidrar till övergödningen.
Musselodling i stor skala skulle kunna medföra den dubbla funktionen att förse oss med en marin produkt, som är starkt efterfrågad och som samtidigt innebär att växtnäring indirekt återförs på land. Man får ett agro-aqua kretslopp. Det är en kretsloppsanpassad livsmedelsproduktion, där marint protein av hög kvalitet kan utvinnas från en låg näringsnivå och till ett mycket konkurrenskraftigt pris. Restprodukter i verksamheten kan användas som djurfoder och/eller gödselmedel i ekologiskt jordbruk.
Vad innebär det då att odla musslor i stor skala? Det tar naturligtvis en viss plats, men vet man att odlandet har en betydande positiv effekt på vattenkvaliteten så ökar förståelsen får denna verksamhet. Att odla 50 000 ton musslor per år skulle ta upp en areal av ca 325 ha. Om man jämför det med en verksamhet på land så motsvarar det 3 ordinära jordbruk eller knappt hälften av Landvetters flygplats.
I olika åtgärdsprogram för att höja vattenkvaliteten på västkusten finns musselodling med som ett alternativ. Lyckas man att nå de mål som man strävar efter kan det innebära att siktdjupet i vattnet förbättras samtidigt som den ökande utbredningen av påverkade eller döda bottnar kommer att hejdas.
Sverige har förbundit sig att reducera utsläpp av växtnäringsämnen till havet med 40 % till år 2025. Det är framför allt växtnäringsämnena kväve och fosfor som ger övergödning. Vid skörd av 50 000 ton musslor, som skisserats här, skulle ca 600 ton kväve per år föras bort från havsmiljön. Det betyder att en musselodling är 5 – 10 gånger effektivare än en våtmark. I Länsstyrelsens åtgärdsprogram för att förbättra kustvattenkvaliteten beräknar man att belastningen på vattnet behöver minska med 6000 ton kväve till år 2025. En del av detta skulle således kunna åtgärdas med hjälp av musselodling. Det kan dessutom göras med vinst, framför allt för samhället, om man inför ett regelverk med ekonomiska styrmedel som medför att musselodling skulle utgöra en del av samhällets åtgärder för att minska övergödningen.
Vid full besättning i odlingarna filtrerar 50 000 ton musslor ca 1 700 m3 havsvatten per sekund. Det motsvarar nästan 3 gånger flödet i Göta älv eller den vattenmängd som tas om hand i 430 stycken reningsverk av RYA-verkets storlek.
Det är inte bara staten eller regionala myndigheter som skulle kunna verka för en utbyggnad av musselnäringen. Andra verksamheter, som medför diffusa utsläpp av växtnäringsämnen skulle kunna stödja en utbyggnad av musselodlandet för att därigenom medverka till att dessa näringsämnen återförs på land. Man kan på det viset förbättra sin egen framtoning i miljödebatten. Man måste då naturligtvis ha en garanti för att musslorna verkligen skördas och förs bort från havsmiljön. Detta resonemang kan gälla verksamheter som tycks ligga långt från havet. Alla samhällen, allt skogs- och jordbruk och all annan verksamhet som ger växtnäringsutsläpp till framför allt Göta älv kunde omfattas eftersom dessa utsläpp når havsmiljön redan inom något dygn.
Slutsatsen är att om man skall ha någon möjlighet till framgång med att minska halten av växtnäringsämnen i våra kustvatten så måste det ske i direkt samverkan med en kommersiell verksamhet, som är ekologiskt uthållig och sund. Att bara ta bort växtnäring utan en koppling till samtidig näringsverksamhet kommer aldrig att bli ett ekonomiskt hållbart alternativ. Det finns ingen anledning att använda stora insatser av skattemedel för något som kan åstadkommas med tämligen blygsamma offentliga medel.
För att nå detta mål krävs att man ser till helheten och utarbetar nya regelverk och styrmedel. Vi har efter många års forskning och arbete en klar vision av hur detta kan åstadkommas. Sverige har egentligen inte råd att frånhända sig musselodling och ett Agro-Aqua kretslopp, som en enkel och effektiv åtgärd mot övergödningen. Men det krävs gränsöverskridande nytänkande hos politiker och myndigheter för att storskalig musselodling som miljöåtgärd skall bli verklighet och det är kanske på detta plan som den största svårigheten ligger.
